Originalet, pt1:
Originalet, pt2:
Kopian?
Jag visste väl att den dansen och koreografin påminde om något jag sett tidigare.
Glöm krigskungar, Olof Palme och stormaktstiden. Historieböckerna kommer att skriva om Loreen.
Jag sitter för närvarande och tittar på omröstningen i ESC. Jag är egentligen inte så intresserad av schlagerfestivaler och dylikt utan brukar mest se det som ett underhållande tillställning där dåligt omdöme tycks vara ledstjärnan. Men om inte Loreen vinner det här kan vi gott lägga ner tävlingen för gott då den i sådana fall inte eftersträva att uppmärksamma kvalité. De senaste åren har inte rätt låt kunnat vinna då det inte funnits någon sådan enligt min blygsamma åsikt, men när det väl dyker upp något som faktiskt är genuint bra och snyggt så tycker jag att det enbart kan gå på ett sätt. Ungefär som det gick för ABBA 1974 i samma tävling med den megasuccé som följde. Det förtjänar Loreen. För hennes bidrag och framförande är briljant.
Det smärtar mig att säga, men faktum är att ett av 90-talets största bottennapp är ett stycke musik vars upphovsman är något av en husgud för mig. Artisten själv har refererat 90-talet som ”a lost period” fast det tycker jag är att ta i. Han gjorde faktiskt en helgjuten platta, fick en välförtjänt Oscar och gav ut en sjuhelvetes fin box med arkivmaterial samt återförenades med sina gamla vapendragare under det decenniet. Givetvis pratar jag om Bruce Springsteen.
1992 släppte han två album på samma dag. Det finns de som hävdar att han borde ha släppt dem som ett dubbelalbum. Jag är tveksam. Det är två helt olika plattor med helt olika teman och produktioner. Dessutom är den ena riktigt bra och den andra ganska dålig sånär som på ett par spår. Springsteens största bottennapp sedan 1973 års ”The Angel” återfinns i varje fall på den senare plattan, den som inte på långa vägar håller måttet. ”57 Channels (and nothing on)” heter låten.
Redan 1990 framförde han den akustiskt med en något annorlunda text. Då var den bra och hade intensitet men när skivan väl kom hade låten kraftigt arrangerats om. Borta var gitarren och även intensiteten hade förpassats till skräphögen. Istället fick vi en enformig basgång, försiktiga trummor, lite flashiga ljudeffekter och en Springsteen som pratsjunger. I två och en halv minut tragglar låten på och det mest intressanta som händer i den är när den tar slut. Den är inte så där överdrivet spännande med andra ord. Låten är som golf på TV; så händelselös att det är roligare att sitta fast i en bilkö på Manhattan när solen står som högst. Då är man i varje fall medveten om att man lever.
Med risk för att somna eller skjuta sönder datorn lyssnar ni på den gudsförgätna låten här:
1999 var ett intressant musikår ur flera aspekter; Springsteen återförenade E-Street Band (på riktigt till skillnad från den korta perioden 1995), Eminem släppte ”The Slim Shady LP” och Sahara Hotnights släppte ett stundtals briljant debutalbum. Men 1999 var även ett år då flera unga låtskrivare förvirrat sökte efter en identitet och ett uttryckssätt. Det var en process som inte alltid var särskilt lyckad. Även om de kommersiella framgångarna sällan uteblev är det fullt möjligt att ifrågasätta den litterära kvalitén i många av 1990-talets största hits. Ej sagt att poplyrik ska vara av samma kvalité som de stora litterära klassikerna, det vore fåfängt att tro att en roman ska få plats i en fyraminuters poplåt. (Såvida upphovsmannen inte heter Bob Dylan.) Men det betyder inte heller att första bästa utkast eller skiss borde publiceras, pressas på CD och distribueras till radiostationerna.
Boomfunk MC’s släppte 1999 låten ”Freestyler”. Introt börjar lovande med en effektfull slidegitarr som ligger över en syntslinga som repeteras om och om igen. Men när den första versen tar vid är det som att kreativiteten tar slut, eller i varje fall går på sparlåga. Texten känns som ett underligt hopkok av stundtals godtyckliga rim vars enda syfte tycks vara att låta häftiga istället för att ha ett tydligt sammanhang och syfte. (Och det är väl inte riktigt det som är tanken med att rappa?) För ett sammanhang bland rimmen har jag väldigt svårt att hitta och jag vill gärna tro att min engelska är tillräckligt god för att jag ska ha en mer än grundläggande förståelse för poplyrik. Att låten i grova men tydliga drag handlar om att ”suckers” blir avundsjuka när Boomfunk MC’s har ”flow”, rockar mikrofonen och spelas på radio är det inte så svårt att lista ut. Men den potential som låten inledningsvis har går förlorad i rimlekarna som tycks ha uppkommit i en rimtävling eller dylikt. Inte så att jag har något emot rimlekar men de borde inte utgöra stommen i en låt.
När låten kom tyckte jag dock att den var hur tuff som helst och jag lyssnade på den en hel del tillsammans med kompisen som hade den på skiva. Därefter föll låten i glömska tills för några veckor sedan då jag och min partner började tala om 90-talets musikscen och nämnda ”Freestyler” kom på tal. Vi kollade upp den på Spotify vilket jag såhär i efterhand känner var ett misstag. Vissa minnen från uppväxten gör bäst i att förbli just minnen precis som de döda borde förbli begravda. Jag vill ogärna gräva upp min far, eller ens familjehunden som överlevde honom, då det knappast skulle göra minnet av dem rättvisa. Hädanefter ska jag försöka leva enligt samma devis när det gäller överdrivet goda minnen från det svunna 90-talet. Minnet av ”Freestyler” i polarens CD-spelare är ett sådant minne som borde ha förblivit just ett minne. För hur jag än försöker vrida och vända på det har låten inte överlevt tidens skoningslösa rand.
Det var högst intressant och en aning förvirrande att vara liten under 1990-talet. Kulturströmningarna gick åt flera håll och det var svårt att veta vilken kultur som var rätt att konsumera. Tur då att kvalitetsprogram som Voxpop existerade. På bästa sändningstid sände SVT en gång per vecka tio musikvideos av vilka tittarna skulle utse en vinnare. Jag tror att programmet brukade sändas på onsdagar men mitt minne kan svika mig. Hur som helst var det Voxpop som gällde för de omyndiga som saknade koncentrationsförmåga nog att lyssna på Trackslistan men ändå ville ha möjlighet att följa med i trenderna. Voxpop var något av en snackis i klassrummen och på skolgården. Säkert var det uteslutande låtar som varit med i programmet som spelades på skoldiscon men några sådana gick jag inte på förrän i början av 00-talet. (Två. Som klassen arrangerade. Jag hade lika roligt på dem som vad Scully är road av Mulders ständiga jakt efter sanningen.)
1999 rönte Bloodhound Gang stor framgång på Voxpop med den förbenta ”The Bad Touch” som blev något av en ultrahit i varje fall på min skola. Bandet hade några år tidigare haft en mindre hit med ”Fire Water Burn” (1996) men den större massan fick inte upp ögonen för dem förrän ”The Bad Touch” rönte framgångar i Voxpop. Kanske var vi för små när den förra kom. Det kan också ha varit så att det var Bloodhound Gang som 1996 fortfarande var för små för att verkligen nå fram till och fördärva ungdomen. När ”The Bad Touch” kom öppnade den i vilket fall som helst upp för 90-talets ungdom och barndom att vidare utforska bandets inte särskilt stora bakkatalog.
Bloodhound Gang blev under en tid det band som man skulle lyssna på om man var ball. Jag vet inte om det berodde på att man blev ball för att man lyssnade på dem eller om det var för att de balla lyssnade på dem. Balla var de som lyssnade på bandet och det är huvudsaken. Jag var inte ball. Jag avskydde deras musik redan då vilket somliga fann en aning märkligt och gärna poängterade.
På senare dagar har jag dock omvärderat ”Fire Water Burn” något. Låten är fortfarande hur kass som helst men texten är åtminstone bitvis fyndig. I ”The Bad Touch” har upphovsmännen däremot lyckats förena alla de komponenter som gjorde 90-talets kulturscen så avskyvärd. Melodin är tråkig och mer förutsägbar än slumpvis utvald romantisk komedi från den 1995 och framåt. Den fantasilösa rytmen kan inte vara något annat än ett förprogrammerat beat från en billig Casio. Mellanspelet i sin tur är så typiskt för 90-talet att jag undrar om de stora hitförfattarna från epoken gått på samma hitskola. Texten är i sin tur förfärlig. Den är ofyndig och känns mest som ett försök att provocera för provokationens skull. Videon tänker jag inte ens gå in på – den talar för sig själv.
Den blandade kompotten kan enbart beskrivas som smaklös och när jag gjorde research för denna första del av min planerade följetong drabbades jag av fler kräkattacker än en magsjuk småbarnsfamilj. Lyssna på egen risk:
I den nordafrikanska gränszonen Sahel riskerar 1 miljon barn att dö på grund av undernäring. Tänk på detta i påsk då du vräker i dig så mycket mat och godis så att du tvingas öppna upp bältet för att allt det där goda ska få plats. Skulle inte en del av det överskott du trycker i dig komma till större nytta någon annanstans, som i nämnda Sahel?
Gå in på www.unicef.se och se hur du kan bidra till att rädda ett liv eller tio.
